Att utfodra en häst i rehabilitering; vad kräver egentligen vävnadsreparation? Artikel skriven av Eira Ney MSc

Text: Eira Ney MSc.

Sen- och ligamentskador är välbekanta och ofta långsiktiga rehabiliteringsprocesser i stallmiljön. Hästen står i sin box, rörelsefriheten är strikt begränsad, boxen är liten och skritten sker enligt ett minutiöst schema.

Höet vägs noggrant och kraftfoder ges i begränsade mängder. Avsikten är god, målet är att förhindra onödiga rörelser och kontrollera vikten. Men vi stannar sällan upp för att fråga: har kroppen förutsättningar att reparera skadad vävnad? Det är bra att förstå att rehabilitering i sig inte bara är vila, utan en aktiv biologisk process är vila, utan en aktiv biologisk process

Vävnadsreparation är metabolisk konstruktion

Oavsett om det är en sena, ett ligament, en muskel eller annan mjukvävnad, sker läkningen i etapper. Särskilt vid senskador är reparationsprocessen långsam och vävnaden förblir ofta strukturellt annorlunda än originalet (Patterson-Kane & Firth 2009).

Efter den inflammatoriska fasen initieras fibroblasternas aktiva aktivitet, kollagensyntesen och omorganisationen av kollagenfibrer. Detta är en process som kräver energi och näringsämnen. Kollagen är senans centrala strukturella protein. Dess bildning kräver tillräcklig tillgång på aminosyror, särskilt lysin, samt spårämnen som koppar, zink och mangan. Koppar fungerar bland annat som en kofaktor för lysyloxidas, vilket möjliggör bildandet av tvärbindningar mellan kollagenfibrer och den mekaniska styrkan hos bindväv. Kopparbrist hos hästar har visat sig försämra bindvävs- och skelettutvecklingen (Bridges & Harris 1988).

Spårämnesbalansens betydelse för det strukturella integriteten i rörelseapparaten har också varit allmänt erkänd (NRC 2007). C-vitamin fungerar som en kofaktor för kollagensyntes, och dess betydelse betonas i samband med vävnadsskador och oxidativ stress. Näringsstatus har visat sig påverka hastigheten och kvaliteten på vävnadsläkning hos flera däggdjur. Energibrist och otillräckligt proteinintag försämrar kollagensyntesen och sårstyrkan (Molnar et al. 2014).

Grundprincipen är densamma hos hästar: utan tillräckligt med energi och byggstenar kan celler inte effektivt reparera vävnad. Kollagen skapas inte heller från grunden. Det byggs upp.

Kroppens metaboliska prioritering

En sällan diskuterad aspekt är prioriteringen av ämnesomsättningen. Kroppen har en begränsad mängd energi och näringsämnen till sitt förfogande. Om dessa är knappa riktar kroppen resurser till vitala funktioner som andning, blodcirkulation, termoreglering och immunförsvar.

Högkvalitativ rekonstruktion av bindväv är inte en omedelbar prioritet för överlevnad. Detta innebär i praktiken att om en rehabiliterande häst lever vid de lägre gränserna för energiintag och samtidigt har brister i näringsämnen, kommer vävnaden att sluta sig och den kliniska läkningen kommer att fortskrida, men kvaliteten på den reparerade vävnaden kanske inte är optimal. Den kan innehålla mindre organiserade kollagenfibrer och svagare tvärbindningar.

Utåt sett kan hästen se läkt ut, men vävnadens mekaniska styrka kanske inte motsvarar en frisk struktur. Detta är en anledning till att vissa skador återkommer när belastningen återkommer.

Begränsning av fodergivan under rehabilitering…

Under rehabiliteringsperioder är energiintaget ofta kraftigt begränsat av rädsla för viktuppgång. Minskad motion minskar energiförbrukningen, men basalmetabolismen och vävnadsreparationen fortsätter. Om foderrestriktioner resulterar i att för lite protein och spårämnen tillförs i förhållande till behovet, kan resultatet bli långsammare eller sämre vävnadsläkning.

Åtta kilogram hö per dag kan vara tillräckligt eller tydligt för lite, beroende på fodrets torrsubstanshalt, smältbarhet och näringssammansättning. Utan foderanalys kan helhetsbilden inte bedömas tillförlitligt. NRC (2007) betonar att hästens näringsbehov bör relateras till både underhållsbehov och fysiologisk belastning. Vävnadsskador är en metabolisk belastning. Hästens utgångsläge måste också beaktas. Om det redan fanns brister i näring före skadan kommer kroppen att gå in i rehabilitering från en svagare näringsstatus.

Latenta protein- eller spårämnesbrister är inte alltid synliga i pälsen eller tillståndet, men de kan försämra kvaliteten på reparationsvävnaden och förlänga återhämtningstiden.

Hömage

En häst i rehabilitering kan ofta ha en överdrivet stor buk, även om den inte har samlat på sig någon betydande fettvävnad. Långvarig orörlighet i kombination med otillräckligt proteinintag kan leda till en minskning av muskelmassan. Samtidigt ökar fiberrikt hö och lite motion tarmfyllnaden. Muskelförlust och en full matsmältningskanal kan skapa intrycket av fetma, den så kallade hömagen, när kroppssammansättningen i verkligheten har förändrats i en ogynnsam riktning.

Detta är en kritisk faktor: förlusten av muskelmassa försvagar belastningstoleransen i hela rörelseapparaten. När en häst återgår till arbetet belastar den inte bara den tidigare skadade senan, utan hela muskel- och bindvävssystemet.

Därför rekommenderar jag att konditionsklassificering och bedömning av kroppssammansättning inkluderas som en systematisk del av rehabiliteringen. Enbart en avläsning på en våg eller en viktskala säger inte vad som verkligen händer i vävnaderna.

Näringsmässiga förutsättningar för framgångsrik rehabilitering

Vid rehabilitering är målet med utfodringen inte så liten som möjligt, utan tillräckligt och korrekt riktat. Det innebär att analysera fodret, bedöma den övergripande näringsprofilen och justera utfodringen så att det finns tillräckligt med energi för vävnadsreparation utan överutfodring.

Högkvalitativt protein, tillräckligt med lysin och ett balanserat intag av koppar, zink och mangan är nyckeln till bindvävsregenerering. Samtidigt måste man vara noga med att säkerställa tarmfunktionen och tillräckligt fiberintag.

När en häst återgår till arbetet ökar näringsbehovet snabbt. Om utfodringen inte uppdateras i tid för att matcha den ökande belastningen, kommer en näringsbrist att uppstå i det kritiska ögonblicket.

Om utfodringen inte optimeras under rehabiliteringsperioden och hästen återgår till arbetet med samma, otillräckliga näringsnivå, kan konsekvenserna bli negativa: minskad vävnadshållbarhet, långsammare anpassning till belastningen och ökad risk för återfall. En balanserad och korrekt optimerad utfodringsplan skapar grunden för framgångsrik rehabilitering.

Tid ensam reparerar inte vävnad, men kroppen behöver tillräckligt med, högkvalitativa näringsämnen för att bygga ny, hållbar vävnad. Vävnad läker inte med en räddande låga.

Vidare läsning för den som är intresserad av ämnet:

Bridges, C.H. & Harris, E.D. 1988. Experimentally induced copper deficiency in foals. Journal of the American Veterinary Medical Association 193(8), 1007–1013.

Molnar, J.A., Underdown, M.J. & Clark, W.A. 2014. Nutrition and chronic wounds. Advances in Wound Care 3(11), 663–681.

National Research Council (NRC). 2007. Nutrient Requirements of Horses. 6th revised edition. National Academies Press, Washington, DC.

Patterson-Kane, J.C. & Firth, E.C. 2009. The pathobiology of exercise-induced superficial digital flexor tendon injury in Thoroughbred racehorses. Veterinary Journal 181(2), 79–89.

Eira Ney MSc.

Näringsrådgivare för hästar
Edison´s Equine Nutrition
edisonsequine@gmail.com